.

Hejsan allesammans!

Idag så hade jag en grymt bra dag på jobbet,vi hade lika stor kassa som förra helgen men ack så bra ALLT gick och flöt på!

Jag blir så stolt över mina medarbetare (och mig själv?)

Detta får min att tänka på Sommarland!

Leksand sommar Land har varit min arbetsplats sen 2000 (dvs 8 sommrar då jag 07 jobbade i Falun).

Jag är ansvarig över Grillen som har ca 30 st anställda och vi har en kiosk med äckel slush, taco buffe och Hamburgare/korv m,m..
Det är ett sjukt tempo och de händer saker hela tiden.


"tänk på att jag skriver ifrån MINA känslor"

Jag kanske inte sliter så mycket fysiskt men betydligt mer physiskt.

Jag sliter på som ett djur på för/efter säsong med att iordningställa parken och svetten rinner och jag har träningsvärk varje dag!

Ibland så står jag bara och kollar så alla sköter sina sysslor och finns tillgänglig. Någon gång har jag försökt att låsa fast mig vid en kassa men det slutar alltid med att alla rycker i mig så kassan förblir tom.

Alltid på första personal mötet så sitter jag med min personal istället för att sitta med de andra ansvariga, är det bra eller dåligt?

Jag är inte mycket äldre än mina medarbetare och vissa ser upp till mig, vissa hatar mig, vissa tycker att jag inte är opartiskt men endå så vet dom att jag finns där för dem och försöker hjälpa dem. Jag har blivit som en mamma till några och dom kommer med problem och råd.

Jag försöker räcka till men ibland finns det inte tillräckligt med Rebecca åt alla..

Vissa tycker att jag är för snäll och bla bla.. Men jag håller på att lära mig att bli en ledare. Jag tycker personligen att jag för växer varje säsong och blir bättre och bättre.

Det hände en sak i somras då jag blev helt knäckt och ändå fick lov att hålla masken, jag är ingen maskin men då fick jag för första gången känslan att jag var ensam ledare. En ledare är på nå vis ensam, det är så svårt att förklara men jag bara känner att jag måste skriva ur mig för mitt nya jobb har fått mig att öppna ögonen ÄNNU mer och jag är bra taggad ifall jag kommer tillbaka till sommarland
nästa år!

Jag blir lite avundsjuk på folk som får med sig människor, jag tänker på sektledare, hejaklacksledare och högt uppsatta chefer.

Jag är en egoistiskt person som behöver komplimanger, uppmuntras m,m..

Jag är mycket dålig på att ta kritik fast jag har blivit bättre och måste försöka inse faktan i kritiken och ta lära av den!

Det är inte så lätt att vara 23 år och ta hand om ungdomar och försöka ge dem en bra puff/start in i arbetslivet men jag försöker göra mitt bästa..

VARFÖR skriver jag detta ikväll.? Jag är lycklig, men någonstans inom mig så sitter en vädligt liten Rebecca i ett hörn och vill ha uppmuntran och kärlek, en form av kärlek som jag känner att jag stundvis får på Sommarland.




Arbetsskadad..??

Är jag rädd att lämna de trygga och att jag faktiskt är duktig?